En julsaga
En julsaga, även känd på svenska som En spökhistoria vid jul, En spökhistoria i juletid, En julberättelse, En julhistoria, En julsång på prosa och Julaftonen (originaltitel: A Christmas Carol in Prose, Being a Ghost-Story of Christmas) är en brittisk kortroman skriven av Charles Dickens med illustrationer av John Leech, först publicerad den 19 december av bokförlaget Chapman & Hall.[1]
Berättelsen räknas som ett av Dickens mest kända verk och har filmatiserats åtskilliga gånger. En svenskspråkig utgåva utgavs redan året efter på Albert Bonniers Förlag i översättning av Gustaf Thomée.[2]
Handling
Berättelsen handlar om den gamle affärsmannen Ebenezer Scrooge som bor ensam i ett stort dystert hus, en gång ägt av hans nu döde kompanjon Jacob Marley. Han är en sur, snål och vresig man som driver en lånefirma med hjälp av bokhållaren Bob Cratchit.
En kväll får han besök av Marleys vålnad, som kommer för att varna honom. Om Scrooge inte ändrar sitt giriga beteende kommer han, i livet efter detta, att få bära tunga kedjor i all evighet, precis som sin avlidne kollega. Marley varnar också honom a
En julsaga: Första strofen
”Ingen värme kunde värma honom, intet vinterväder kyla ut honom. Ingen vind hur skarpt den än blåste var bistrare än han, inget snöfall mera flitigt i sitt kall, inget ösregn mera oblidkeligt.”
Det känns smått orättvist att ge denna novellen ett betyg då det bara är en fjärdedel av Charles Dickens ’En julsaga’, men eftersom jag bara fick denna delen i min Novellix adventskalender är detta det enda materialet jag har att utgå från och jag tycker inte riktigt denna första strofen fungerar fullt ut att läsa för dig själv utan resten av historien. Jag ogillade den inte, även om jag ogillade Scrooge, men det är det ju meningen att vi ska, men den gav mig inte särskilt mycket på sina 32 sidor.
Den första strofen är definitivt effektiv i att måla upp vilken typ av person Ebenezer Scrooge är och den hade några fint skrivna meningar utströdda i texten, men utöver det var jag inte speciellt imponerad. Får se hur jag känner kring hela berättelsen om jag någon gång bestämmer mig för att fortsätta läsa den, men den verkar ha bra budskap åtminstone.
Bokblomma
En julsaga av Charles Dickens är en klassisk berättelse med sensmoralen att det aldrig är för sent att bli en bättre och generösare människa. Betyg: 4 andar av 5.
En julsaga av Charles Dickens är en klassiker som har tolkats på scen och film och kommit i många olika varianter genom åren. Du har säkert hört den eller sett den på ett eller annat sätt, men den handlar alltså om surgubben Ebenezer Scrooge som plötsligt får besök av en vålnad, som varnar honom för att fortsätta med sin snålhet och girighet. Mellan julafton och juldagen blir han ledd av andar genom &#;gångna jular&#;, &#;nuvarande jular&#; och &#;kommande jular&#;. Vi kan nog alla gissa vad som kommer att hända i slutändan, men kanske är det just det som är så fint med den här berättelsen. Ibland behövs sådana här mysiga och enkla berättelser som påminner om att det aldrig är för sent att ändra sig till det bättre och att meningen med julen trots allt är gemenskap och glädje.
Såhär i jultid är det många som inte vill påminnas om julen över huvud taget, vilket jag kan förstå, då det ju också är en tid då många känner sig väldigt ensamma och kanske också otillräckliga. I sådant fall kanske varken
En Julsaga - A Christmas Carol
Låt oss till att börja med slå fast att Marley var död och att det inte rådde någon som helst tvekan om detta faktum.
Dödsattesten var undertecknad av både prästen, begravningsentreprenören, kontoristen på begravningsbyrån och närmast sörjande, nämligen Scrooge.
Att Scrooge undertecknat dödsattesten innebar att det som stod på den var sant, för något annat än sanningen skulle han inte skriva under på.
Därmed var det klart – gamle Marley var lika död som en spik i en dörr!
Att jag säger “lika död som en spik i en dörr” innebär inte att jag, som någon kanske får för sig, besitter speciell kunskap om att en dörrspik skulle vara mer död än andra föremål.
Nej, enligt min mening är en spik i en likkista en bättre liknelse, men jag tänker inte förhäva mig och påstå att våra förfäder hade fel när de kom fram till att en dörrspik är bästa föremålet att använda för att beteckna hur död någon som gått bort är.
Jag lyfter mina oheliga händer ifrån frågan. Hur skulle det gå med vårt land om jag, och därmed vem som helst, började ändra på sådan sedan generationer nogsamt inhämtad kunskap?
Tillåt mig därför att med eftertryck upprepa &nd
.